Fortsatt krig i tre år till
Riksdagen debatterade den 12 december fortsättningen av svensk trupp i Afghanistan.
Regeringens proposition 2011/12:29 som var resultatet av en överenskommelse med (s) och (mp) innebar fortsatt deltagande under tre år till utgången av 2014. I slutet av 2012 skall enligt propositionen styrkan på plats i Afghanistan ca 550 man minskat med 100 man. Efter 2014 lämnas öppet för 200 man som ”stödjande” trupp i Afghanistan.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hade lagt var sin motion som motförslag till propositionen. Båda motionerna innehåll kravet att trupperna helt drogs tillbakaunder 2012.
Vänsterpartiets Hans Linde argumenterade mot propositionen och angrep särskilt (s) och (mp) för att ha svikit den rödgröna uppgörelsen 2010 och vallöftena om att avsluta kriget. I polemik med Urban Ahlin (s) påminde Linde:
” När vi gick ut i valrörelsen 2010 sökte vi mandat med ett tydligt besked om att vi ville byta strategi från en militär till en civil. Vi ville sätta ett slutdatum för den svenska militära insatsen. Vi ville avveckla den till det första halvåret 2013… Det som är lite förvånande, Urban Ahlin, är att Socialdemokraterna gick till val på att ni ville avveckla den här insatsen, men det ni har gjort är att säga ja till att skicka fler svenska soldater till Afghanistan. Att ni har brutit era vallöften får ni ta med era egna väljare.”
Socialdemokraterna hade fått betala ett pris antydde Ahlin utan att närmare gå in på vad som kompromissats: ” Vi har naturligtvis varit tvungna att ge och ta i den förhandling som har skett mellan de borgerliga, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.” Ahlin öppnade för en fortsättning efter 2014: ” I det här betänkandet finns också ett erbjudande till det afghanska folket och den afghanska regeringen. Det innebär att vi tycker att det är lämpligt att vi går ned till en nivå på ungefär 200 soldater sommaren 2014 och att vi är beredda att låta dessa stanna kvar om den afghanska regeringen så begär. Varför då? Jo, för att vi menar att det kanske är nödvändigt att utländska soldater även efter 2014 bidrar med enbart utbildning och stödjande verksamhet till de afghanska militära styrkorna för att de ska klara av arbetet.”
Peter Rådberg försvarade mp:s uppgörelse med regeringen: Ingången för ISAF-propositionen är den sexpartiöverenskommelse från november 2010 om Sveriges samlade närvaro i Afghanistan. Där slog vi bland annat fast att vår ambition är att den stridande delen av insatsen ska vara avslutad senast vid utgången av 2014. I årets proposition står det att vi inte ska ha några stridande soldater kvar efter sommaren 2014. Naturligtvis är vi i Miljöpartiet mycket glada över att vi äntligen har ett slutdatum att förhålla oss till och att vi kan börja fokusera mer och mer på den humanitära delen i stället för den militära.”
Innebär då propositionen en verklig neddragning av trupperna? Det beror på vilken period man talar om . Hans Linde : ” Den svenska insatsen i Afghanistan har kraftigt utökats under 2011. Den svenska militära insatsen i Afghanistan har aldrig varit så stor som den är just nu – och detta med stöd av Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det som nu i propositionen kallas en reducering innebär i verkligheten att man avvecklar den utökning av insatsen som skedde 2011. Även efter den reducering av den svenska militära insatsen som ska ske i slutet av 2012 kommer den fortfarande att vara större än den var 2010 när vi gick till val.”
Sverigedemokraterna företräddes av Mikael Jansson som pekade på de historiska övergreppen mot Afghanistan och interventionerna: ”När väst bombar fram ett avgörande och sedan låter en tvivelaktig person ta styret är det lätt att ett lands konfliktfyllda situation cementeras. Vad gäller folken i Afghanistan har de kallhamrats genom årtusenden att uthärda och vänta ut utländsk militär intervention. Robotar och attacker från stridsflyg är effektiva militärt när de slår in i insurgenternas fästen. Men robotar och attacker från stridsflyg och attackhelikoptrar skapar också motstånd i ett land om inte absolut förståelse finns hos den del av civilbefolkningen som man hoppas hjälpa med insatserna.”
Utrikesminister Carl Bildt valde rollen som statsman lite placerad över partikäbblet att komma in sent i diskussionen. Bildt lovordade istället Bonnkonferensen om Afghanistans framtid som ägde rum 5 december:
”Vi träffades i Bonn i början av den föregående veckan för att där börja skissera en del av de mer långsiktiga åtagandena efter 2014. År 2014 och 2015 blir alldeles avgörande år för Afghanistans framtid. Då ska det väljas en ny president. Då ska det väljas ett nytt parlament.”
Enligt Bildt skulle konferensen ha lovat att ”konsolidera” och föra Afghanistans president och parlament framåt i tiden efter 2014.
” En av de saker som vi sade med stor tydlighet på Bonnkonferensen var att Europeiska unionen nu är redo att gå in i förhandlingar om ett långsiktigt samarbets- och partnerskapsavtal med Afghanistan för att hjälpa över hela spektrumet av insatser som behövs för statsbyggande, för samhällsbyggande och ytterst för fredsbyggande.”
Utrikesministerns beskrivning av konferensen stämmer illa med vad som verkligen hände i Bonn.
Vid presskonferensen efter mötet meddelade Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle och Afghanistans utrikesminister Zalmay Rasoul leende att mötet varit en succé. Men när de fick frågan om vilka konkreta löften som avgivits tvingades Westerwelle medge att ”visserligen togs inga beslut men att löften från deltagarna skulle lägga grunden för framtida konferenser”.
Bonnkonferensen blev en manifestation av de krigförande regeringarnas ointresse för bistånd och civil uppbyggnad av Afghanistan och många internationella bedömare menade att Bonnkonferensens egentliga syfte var att säkra fortsatt västlig militär närvaro i landet även efter 2014.
Den välkända brittiska hjälporganisationen Oxfam kommenterade. ”Det har varit ytterligare en konferens med blomsterspråk: tal fyllda av retorik och tomma på innehåll”.
Bildts anförande i riksdagen om satsning på uppbyggnad och civilt bistånd var i linje med de vackra orden i propositionen där större delen handlade om bistånd, kvinnors rättigheter skolor osv. Det gav intrycket att regering , (s) och ( mp) i själva verket skrivit ihop sig om en proposition för SIDA och inte för fortsatt trupp. Men propositionens verkliga innehåll visades i hur pengarna fördelades: 80 % till den militära insatsen och 20 % till civilt bistånd. Proportionerna var desamma som alla tidigare krigsåren.
Ingen i riksdagens debatt tog upp vad ”stödjande” egentligen betydde. Tydligast på den punkten har Utrikesminister Carl Bildt varit då han i en intervju för Sveriges Radio den 20 april förklarade: ”När vi talar om att vi skall vara stödjande låter det som att det skall vara ofarligt. Det kan det vara så länge man håller sig på kaserngården. Teamen följer med de afghanska förbanden ut och de är de som också hamnar i strider.”
Lars-Gunnar Liljestrand
|
